Om Gladhem

Högen och Riddarnas äng
Från Värmlands Vikingacenter går en stig att följa. På vänster hand tornar tingshögen upp sig, stor och ofta täckt av ris och törnen. Här slits tvister av den som lagen tolkar, och av folket som säger sin mening. Den kallas Kung Sorgs hög och det finns sagor om den. Skalderna säger så om den som ligger begravd här:

Glada grävare Gudarna give
höglade här kungliga kroppen
sotdöde Sorg mullhögens maskar
hågarnas herre. att äta till intet

Från högens topp kan man skåda norrut mot Skogen och den stora ängen, som kallas Långhusängen, eller Riddarnas äng. Här hålls ofta tornerspel när tingen pågår.

Stendansen och Hackspetteskogen
Står man på högens topp ser man i söder labyrinten, den som kallas Stendansen. Den har sin egen berättelse. I forna dagar ledde en stig rakt från högen och till labyrintens portar, en stig som kallades Eldstigen. Den som söker noga kan ibland se lämningar av den vägen och fundera över varför den heter så.

Fortsätter man neråt vattnet kommer man så till Lönnängen på vänster sida. Där stigen möter den större vägen ligger en sten om vilket inget hörts berättas — den kallas bara Stenen. Framför den som vandrar väntar nu Hackspetteskogen, ett område tätt av alträd, sälgbuskar, dyhålor, ormgropar, myggsvärmar och vackra vitryggar. Dit går bara den som är trött på livet, eller har särskilda syften med sina steg.

Från Yxkastet till Oshem
Vägen går i en båge runt skogen och lägret för hantverkare, handelsmän, krigare och andra öppnar sig nu. Till vänster finns vikingar, kunniga om det som är och skall hända, och ivriga på att berätta för alla som är nya på platsen. Här ligger Yxkastet, där det gäller att träffa och samtidigt spara järnegg och skaft. Här finns också Örtagården, med allt som kan behövas i ett kök — och i Völvans grytor. På andra sidan breder Lekvallen ut sig, där Liv lekare och hennes folk tränar vighet, snabbhet och andra viktiga egenskaper för en viking.

Så ser man Gladastrand framför sig, sandstranden mitt i älvens vasshav där vattnet är som Österns sammet och solen för det mesta lyser. Här ligger skeppet, Glad av Gillberga, rustat för utfärder med alla som önskar sig en stund av ro. Det har varit långväga, ända till Vinland på andra sidan Storhavet, där Midgårdsormen bor. Nu är Glad i sin hemmahamn och i Friggs beskydd — Frigg, himlavalvets asynja, hon vars stjärnor lyser när natt råder. Glad är hennes egen fåle, att rida över jord och sten, genom vatten och skyar, när hon så önskar.

Mitt i lägret ligger Oshem, huset där eldarna ständigt brinner och där Ralf stekare och andra lagar maten till lägrets folk. För de som besöker lägret finns också möjligheter att få sig en bit till livs, i Glads stora båthus, som även är gästabudshall.

Hövding Orms läger
Hövding i lägret är Orm, son till Orm starke. Orm har slagit läger nära till både skepp och matos och håller sin egen stora eld, där folket samlas för att ha något för händer, för att äta och för att prata med varandra och alla besökare. Det ryktas om stora händelser, att hövdingen går i giftastankar. Vem av Värmlandskungarnas döttrar är det han skall fria till: Siv från Säffle, Frejdis från Fryksdalarna eller kanske till och med Gerda långhår från Gärdsberg, hon som fick sju friare på en gång och slog ihjäl dem allihop vid ett och samma gästabud? Hon är farlig, men hon är vacker, hon är rik som ett troll och hon kommer från jarlarnas ätt, de med egen runsten ända från hedenhös. Folk pratar, men Orm själv tiger. Trälen, Hugg-Gorm, vet men säger inget.

Hantverkare och handelsmän
Runtom i lägret finns hantverkarna och de som handlar med sina varor: den som har guld och silver i sin penningpung kan köpa sig både safter och smycken, både muggar och läderarbeten — och mycket annat. Tova ulltott, Siv med sländan, Vivan den vilda och andra kvinnor från Dalen visar väven och färgar tygerna. En annan som ofta är här när det blir ting är Ottar, guldsmeden, han som också är en av Glads hövitsmän.

Korpgluggen och Völvastugan
På en liten höjd med högresta furor står två stugor. I den ena bor Korp-Erik, ålderman och före detta hövding, och runt honom finns ofta ett följe med säreget folk. Vid hans sida ser man Chop-Chop, bärsärken, med sin kantbitna sköld och sin väl använda bredyxa. Här finns Trasa, trälen som Korp-Erik köpte dyrt på Brännöarna och som nu är en duktig sköldmö och lägrets mästarinna i ravkrok. Ibland kan de fria krigarna Toste, Varg  eller Thorgrim Ulvfrände dyka upp hos Korp-Erik för att tala om gamla tider och dricka ett horn med mjöd — eller två, eller tre. Hit kommer Tryggve Bard och ibland skalden Olav Smörtunga, med gamla och nya sagor och drapor. Det ryktas att också munken, broder Christoffer, är i lägret. Korp-Erik och Christoffer är gamla bekanta och deras munläder är väl smort. Det sägs att de tycker om att träffas. Det är svårt att tro på för andra.

Granne till Korp-Erik bor Völvan med sina följeslagare. Hallgerd  heter hon, och hon tyder ödesväven  — och kan dra i trådar som påverkar människors nutid och framtid. Völvan fruktas till och med av Chop-Chop, bärsärken. ”När Hallgerd galer över Gillbergas dal slutar klockorna ringa”. (Gammalt vikingatalesätt)

Och någonstans mitt bland alla andra vandrar trälen Låga, hon som är utan minne och utan kunskap om sitt ursprung. Få gör sådana stortag som hon, vid årorna, på lekvallen, i lägret eller i Völvans och Korp-Eriks närhet.

Från Skyttebanan till stormannakyrkan
Vid sidan av Glads båthus ligger Skyttebanan, där bågskyttarna håller till. På andra sidan, mot Hackspetteskogen, finns smedjan, där Nagib smed slog fram alla nitar till skeppet Glad på en natt och en dag — så säger skalden, som känner en som såg det hända. Bortom den ligger Iduns apel. Om den finns sagor. Där bortom tar träsket vid, och bortom det Vasslandet, ända till Bäverhuset och långt, långt mot norr till, till stormännens nya kyrka, där Tor själv murades in i väggen.

Den som besöker Värmlands Vikingating kan, trots lurande faror här och där, känna sig tryggt beskyddade. Över allt och alla vakar hirdmännen i sina blanka ringbrynjor, väl beväpnade. De leds av den ärrade Egil Grymkäft, som väl bär sitt namn.